Att utmana ödet

På väg in till staden och jobbet idag blåste en motorcykel förbi vår bil. Fråga mig inte vad det var för modell, det såg jag aldrig. Men det var en stor, tuff, mörkgrön motorcykel.(Illa luktade den dessutom, motorn mådde nog inte riktigt bra) Vid nästa trafikljus stod vi snett bakom knutten, och det var då som vi läste bouskapet på baksidan av hans hjälm: "We're all gonna die anyway".

Det har han förstås helt rätt i. Men trots allt måste jag säga att jag blev rätt illa berörd efter att ha läst i hans nacke och sedan se honom bränna iväg i full fart genom korsningen.

Mitt liv är väl inte det mest spännande man kan tänka sig. Ibland har jag också lust att lägga mig ner och bara sluta. Men sen då jag har funderat ett tag kommer jag alltid till samma slutsats: mitt liv är så väldigt mycket bättre än alternativet. Vad tycker man om sitt liv om det känns motiverat med en sån text på motorcykelhjälmen?