Pappan och havet

Det har sina sidor att bo i Mumindalen. En av dem är att havet aldrig är långt borta. Eller som vi säger här, sjön. Det är ju så mycket öar ivägen att man på något sätt aldrig ser så mycket vatten att det känns som ett hav, sjön känns som en mycket läpligare beskrivning.

Hur som helst, sjön har en viss beroendeframkallande effekt. Detta ser man framförallt genom att studera Muminpappan. Han har liksom haft alldeles tillräckligt mycket tid på sig för att låta beroendet växa och frodas. Och nu i hans bästa år har det slagit ut i praktfull blom! Han fullständigt älskar att vara på/vid sjön. Han drabbas av abstinensbesvär om han har en ledig stund och inte får tillbringa den vid vattnet. En som också drabbas av abstinensbesvär är Muminmamman, hon lyckas nämligen aldrig konkurrera ut sjön (som hon egentligen inte är så väldigt förtjust i, om hon är riktigt ärlig), och det blir ju lite trist i längden att inte ha någon att dricka sin hallonsaft tillsammans med...

I somras lade Muminpappan ner själ och hjärta i att skapa en RIKTIGT FIN BRYGGA. Han skaffade fram telefonstolpar som stomme (de räknas numera som problemavfall, så man måste komma överens med någon som dealar med sådana om var stolparna ska "glömmas"). Pappan köpte massor med tryckimpregnerat virke. Han byggde det hela kring en stenpir med metallstänger, två meter höga, så att isen skulle kunna lyfta gulle-bryggan, men den smarta lilla grejen skulle ändå hänga kvar på metallstängerna. Muminmamman suckade och berättade för alla som ville höra att hon aldrig någonsin sett en karl lägga ner så mycket tid på en stackars brygga.

Så hände det: skummaste vintern på 50 år. Ingen is före januari, men däremot infernaliskt högt vatten. Och stormar som om någon försökte blåsa oss över kanten. Och så var den smarta lilla bryggan plötsligt på rymmen, eftersom järnen böjde sig i det höga vattnet och de hårda vindarna. Sorgen var stor i Mumindalen. Pappans brygga var nämligen inte den enda som hade givit sig ut på upptäcksfärd. Det ryktades att hattifnattarna på Svergesbåtarna hade iakttagit bryggor som kom seglade emot dem mitt ute på havet. Muminpappan var hela vintern smådeprimerad vid blotta tanken på de fina telefonstolparna och allt det dyra tryckimpregnerade virket.

Så fort isen lagt sig knattrade Pappan runt i alla vikar kring Mumindalen på sin lilla snöskoter och spanade efter sin älskade brygga. Han tog sig inte ens tid att isfiska, vilket säger någont om lägets allvar! Alla möjliga andra bryggskrällen fick han korn på, men inte Den Rätta Bryggan. Tills i onsdags. Då siktades den fina lilla bryggan åter. Långt ute i fjärden, helt infrusen i isen. Muminpappan uppskattar att den ligger på 3-4 meter djupt vatten. Isen är 50 cm tjock vid detta laget. Med andra ord handlar det just nu om en ganska tung brygga som den lyckliga Pappan ny knappt kan bärga sig att få släpa i land.

En av de äldre knipsluga Joxarna i trakten föreslog att Pappan skulle sänka bryggan - såga runt den med motorsåg och släpa ut ett gäng tunga stenar till den så att den trycks ner under istäcket. Sedan är det bara att hämta den då isen gått.

Jamen visst. Var det nån annan än jag som tyckte att det där inte lät som någon vidare idé? Jag menar, med tanke på att vatten strömar och att Muminpappan saknar både radar och dykardräkt, så hoppas jag verkligen att Joxaren inte lyckades lura i honom sina konstiga funderingar. I annat fall får vi förbereda oss på ännu en period av bryggrelaterad ångest i Mumindalen.

Fortsättning på dramat "Pappan, bryggan och havet" lär följa!