Kafferumsskvaller

Det nappar liksom inget vidare det här med jobb idag. Jag vet inte riktigt var problemet ligger, men jag har en känsla av att samtliga här på våningen gör sitt bästa för att förhala det där som det är meningen att man ska göra.

Därför kan jag berätta om Fru N:s eskapader i helgen. Familjen körde till andra ändan av Mumindalen för att fira barnbarnets första födelsedag. Allt gick bra tills de hade avverkat ungefär halva hemresan. Då gav bilen bara upp.
Mitt i skogen.
Mitt i snöyran.
Tvärdöd motor.
Fru N:s mamma fick de beställa taxi åt för att hon inte skulle få hjärtsnörp på kuppen. Själva fick de vänta ett bra tag på bärgningsbil. I en helt utslagen bil utan minsta värmeproduktion. Herr N var minst sagt butter.
När personbilen äntligen var på plats på bärgningsbilens flak uppdagades att det bara fanns rum för två personer i bärgningsbilens säte.
Lösning: Fru N fick skumpa genom halva Mumindalen uppe på chaffisens sovplatform - ovanför sätet.
"Där låg jag som en sjöjungfru" sa fru N glatt.
Det hade jag velat se! Verkligen.

Jag kan också rapportera att fru B ska åka till södern. Detta föranledde en diskussion om vilka medikamenter man borde ta med - mjölsyretabletter eller koltabletter. Eftersom man inte längre blir svart i käften av koltabletter lutar det nästan åt sådana. Enligt fru B var det nämligen förut så att de enormt stora koltablettern gick ungeför lika enkelt att svälja som en bit träkol - det vill säga inte alls. Alltså var man tvungen att tugga de eländes koltabletterna och så såg man ut den ena värre än den andra då man öppnade truten. Allt enligt fru B som tydligen har stor erfarenhet av saken. Detta har jag själv aldrig upplevt, men det skulle jag också gärna vilja se.