Kent, Kent och mera Kent

Vissa artister har man ett extra nära förhållande till. För mig hör Kent definitivt till den kategorin. De har varit med hela tiden under mina irrfärd genom gymnasiet - flytta hemifrån - hitta min egen grej - galna party-år - plugga tills ögonen blöder - till att försöka bli något slags vuxen.

Hagnesta Hill har jag lyssnat sönder så fullständigt att jag sällan orkar spela den numera. Vapen & ammunition kommer nära den ultimata skivan i min värld. Jag undrar om man ens kan spela sönder den fast man försöker. Du & jag döden hamnade däremot inte särskilt högt upp på min lista. Jag vet inte varför, men så är det bara. Och därför var jag nog lite orolig då jag nu fick nya Tillbaka till samtiden i min hand.

Jag menar, nu är det ju inte bara det att jag inte älskade förra plattan, utan lägg därtill avhopp, turbulens och nytt sound.

För jo, soundet är faktiskt annorlunda, mera synth och mindre gitarr. Och det har inte uppskattats av alla. Men faktum är att efter några genomlyssningar, så börjar en känsla av att det här kommer att bli riktigt fint infinna sig hos mig. För mig är Tillbaka till samtiden faktiskt ett steg tillbaka, ett steg mot det där som jag tyckte var allra bäst med Kent.

Jag vet av erfarenhet att jag får lyssna igenom Kents skivor ganska många gånger innan jag kommer underfund med de riktiga musikaliska pärlorna, men i det här skedet känns det som om Columbus kommer att bli en ny favorit.

En sak med nya skivan är jag dock extremt förvånad över: helt plötsligt begriper jag vad Jocke Berg sjunger!! Tala om chock!!! Det kan väl inte vara så att Jocke har lärt sig att artikulera helt plötsligt efter sjätte skivan. Eller så var det kanske jag som behövde sex övningsalbum innan jag lyckades knäcka den Bergska koden...


Andra bloggar om: Kent, Tillbaka till samtiden, Jocke Berg, favoriter