En dag som denna...

Idag är det den 11 september. Eller 9/11.

Jag har läst ett antal berättelser om vad folk gjorde den här dagen för sex år sedan. Den där dagen då åtminstone min syn på världen förändrades radikalt.

Jag vet precis vad jag hade för mig. Och det känns nästan lite pinsamt så här i efterhand. Men jag kan ju inget annat än intyga att ifall jag kunnat förutspå den kvällens händelser så hade jag garanterat befunnit mig någon annanstans.

Den korta versionen:
- det är den 9 september 2001. Terminen har just börjat. I Finland betyder det gulnäbbsintagning (vilket jag har för mig motsvaras av nollning i Sverige)
- tillsammans med ett antal kompisar står jag vid en av den obligatoriska stadsvandringens stationer. Min uppgift är att ta tid medan gulnäbbarna (=nya studenterna) äter okokt ärtsoppa direkt ur konservburken.
- vi får några SMS under kvällen om något flygplan och ett hus i New York. Eftersom vår station är utomhus är vi dock inte i närheten av någon TV eller radio. Jag till och med skämtar om saken och pekar på min "Gore for president"-pin, som sitter fast på min studenthalare.
- när stadsvandringen är överstökad cyklar vi direkt ut till festlokalen. Vårt största problem är hur vi ska få med oss ölkorgarna på cyklarna - vi hade ett lager drickbart på vår station ifall någon skulle behöva skölja ner ärtsoppan.
- på sitzen (=sittningen) som hör till vid en gulnäbbsintagning blir det tydligt att många vet mer än jag om vad som hänt på andra sidan havet. Det hänvisas till tragedin, men ingen berättar om vad som faktiskt hänt.
- jag kommer hem tidigt på morgonen och möter tidningskillen i trappan. Jag vacklar in i lägenheten och får för första gången, ca 12 timmar efter de flesta andra, en uppfattning om vad det faktiskt är som har inträffat. Jag är i fullständig chock. Lägenhetens enda TV finns i min kämpis rum. Hon har inte börjat sin termin ännu, så jag rusar in och sitter som paralyserad framför bilderna som rullar nonstop på CNN. Jag tror inte det är sant. Kan inte förstå hur man med berått mod kan sikta på civilister på det sättet. Lyckas inte gå och lägga mig på många timmar fast jag är snudd på medvetslös.

Så. Det var min version av 9/11. Och även om jag begriper att man inte kan planera för omvälvande händelser, så pratar jag helst inte om vad jag gjorde den kvällen. Det känns bara så fel.


Andra bloggar om: 9-11, gulnäbbsintagning, chock