Om att sova gott och brandkårsutryckningar

Mina kompisar har drabbats av sömnsjukan. Nu har jag fått höra två separata berättelser, från skilda hörn av Mumindalen, som handlar om hur man inte vaknar ens då man teoretiskt sett borde få för sig att slå upp sina klarblå.

Bägge incidenterna inkluderar utryckningsfordon, brandsoldater och vattenslangar på den egna gårdsplanen. Lilla My vaknade upp en fredagsmorgon, och hon funderade i och för sig över alla paketbilarna som stod parkerade utanför lägenhetsfönstret. Men inte ens vid denna upptäckt ringde det några klockor. Det var först då hon läste lokaltidningen som hon insåg att ser man på, det har brunnit i vårt hus. (I källarlagren vid en annan ingång, men dock)

Mymlan tog trots allt priset. Hon vaknade en morgon, kravlade sig ut till frukostbordet, där hennes betydligt morgonpiggare sambo satt, och deklamerade "jag är så våldsamt sugen på grillkorv". Enligt egen utsago har hon sällan mötts av en så misstrogen min. Sambon hade nämligen varit uppe på natten och studerat brandkårens framfart i det angränsande höghuset, men all denna dramatik var Mymlan lyckligt omedveten om. Hon hade bara en känsla av att en så där lagomt rökig korvbit skulle sitta väldigt bra.

Lilla My är däremot lite bekymrad över sitt eget välbefinnande. Som hon uttryckte saken: skulle det börja brinna hos oss skulle ju branmännen få bära ut mig sovande och parkera mig under nån lämplig buske. Och där skulle jag vakna och undra över den knöliga sängen.