Jag säger bara en sak...

...seger!!!

För vad är det här om inte en blommande orkidé?

Och det kan jag bara säga att det har ALDRIG hänt förr! Orkidéer tycker helt enkelt inte om mig. De blommar då jag får dem, sedan kurar de ihop sig i sitt hörn för att aldrig blomma igen. Tills nu, för som sagt - dem BLOMMAR!

I och för sig skulle man kunna tolka detta fenomen som att Muminhusets fönster gör sig bättre som camping för orkidéer än de i vår gamla lägenhet. Men det låter inte alls lika trevligt på något sätt. Jag tycker mycket bättre om klangen i "SEGER"!

Allt under kontroll

Efter allt gnäll på posten eller vad de nu vill kalla sig just idag, så får jag väl lov att erkänna att det inte är en stor katastrof fast deras service fungerar minst sagt knaggligt.

Det finns liksom värre saker som det strular till sig med. Till exempel skogsbränder.

- I praktiken har ingen ansvar för brandskyddet. Numera borde den som har avverkningstillstånd ordna det, men det finns inte ens någon som säljer släckningstjänster

Så står det alltså till hemma hos östliga grannen, enligt Hbl. Man skulle kunna tycka att sådana små bagateller som brandsläckning skulle falla på myndigheternsa lott, men icke.

Ifjol var det synnerligen otrevligt att vistas i rökmolnen i Hufvudstaden mot slutet av sommaren. I år förväntas det bli ännu värre. Det blir nog bara till att införskaffa gasmask.

Snigelpost!

Jag har inga stora förhoppningar då det gäller posten (eller Itella, som de kommit på att republiken Finlands version numera ska kalla sig). Den service de erbjuder fungerar liksom inte alltid som man har tänkt sig. Eller snarare fungerar inte alls.

Det senaste är att de numera vägrar att frankera massutskick. Mymlan råkade ut för detta. Eftersom hon jobbar som enda anställd åt en förening, så gör hon ibland utskick på 200-300 brev. Alltså tog hon packen med brev under armen och stegade iväg till postkontoret (Itellaserviceenheten). Och fick höra att det inte ingår i deras service att köra kundernas brev genom sina poststämplingsmaskiner. Mymlan fick alltså köpa 300 frimärken, ställa sig i ett hörn och böra klistra. Det kallar jag kundservice!

Hur som helst, det jag egentligen skulle berätta var att det låg ett tjockt brev och väntade på oss igår då vi kom hem. Det innehöll tusen sinom tusen infoblad och broschyrer som önskade oss "välkomna till vår nya hemkommun".

Trevligt, trevligt! (De flesta bladen verkade dock vara från barnavårdsnämnden, så hur det ska tolkas vet jag inte riktigt) Grejen är ju bara det att vi flyttade i oktober 2006. Det vill säga för åtta månader sedan! Frågan är ju nu då hur man ska förstå detta.

Min första tanke var att posten (eller vad de nu ska kallas då) har satt ny rekord. Men sedan märkte jag att det också låg en reklampenna från kommunen i brevet. Min andra teori är nu alltså att kommunen inte skickar ut några som helst välkomstbrev innan man har betalat skatt åt dem i minst ett halvår.

Liksom "Här ska inte slösas skattemedel på reklampennor hur som helst om man inte vet att man blir kompenserad!" Så det så!

Gone Fishing!

Ni vet de där små typerna som jobbar med att skyffla omkring ettor och nollor inne i datorer? Det gör de inte lägre i min lilla skruttdator. De har helt sonika satt lapp på luckan, knatat i väg ner till stranden och smuttar som bäst på en mellanöl, de små skurkarna.

Resultatet? Det tar två minuter att flytta min pekare över skärmen.
17 minuter att starta om datorskrället.

Undrar om de där små filurerna har meddelat något datum då de tänker infinna sig igen. Det är nämligen ingen större vits att jag sitter här och trycker på knappar (typ Ctrl-Alt-Del) innan dess.

Kanske jag kan be om förlängd semester med den motiveringen?!

Håhå jaja

Nu är min ena arm 7,2 centimeter längre än den andra. Minst!

Det är nämligen så att mjölk till kaffe ingår i naturaförmånerna här på jobbet. Problemet är bara att ingen vill bära hit den. Och eftersom i stort sätt alla använder sig av den. (Kan eventuellt ha att göra med att vissa Morran-liknande medarbetare kräver kaffe av en densitet som gör att guld skulle flyta i koppen utan problem)

Resultatet av situationen är i alla fall att vi åter en gång hade en mindre meltdown i köket denna morgon, då det uppenbarade sig att fem personer skulle bli tvungna att dela på en mjölkslatt som vi borde ha haft en pipett för att kunna dela på överhuvudtaget.

Och eftersom man känner sitt ansvar och inser att man säkert ha bälgat i sig mer än de litrar mjölk man bar till jobbet (i mars?) så är nu alltså resultatet att jag får satsa på ärmlösa toppar i sommar.

Men nu tusan jäklar är det bäst att mjölklagret står sig till augusti. Även om det kanske skulle göra mig mer proportionell tänker jag nämligen inte bära hit mer mjölk innan semestern! Basta!

Den blomstertid...

...har redan kommit till Mumindalen!


Titta bara på stenfoten till vår gamla snickarbod, som iklätt sig sommaruniform!

Säkert hemskt dåligt för stenfoten. Men eftersom boden står och rucklar utan funktion och säkert rasar ihop vilken vinter som helst nu, så njuter vi bara av blomprakten för tillfället. Det är ju en rätt trevlig funktion för en gammal uttjänt bod det också, att sluta sina dagar som blomsterprydnad!

Öppet brev

Bästa medlemmar av klanen Maskroos!

Som ägare av Muminhuset med tillhörande trädgård vill jag framföra några synpunkter.

Jag är mycket medveten om att Ni bott i nämnda trädgård sedan urminnes tider. Inget fel på det. Jag tycker till och med om att ha Er där. Ni är så fina och doftar dessutom sommar då ni blommar som små gula solar i gräsmattan. (Snusmumriken tar jag däremot inget ansvar för. Det är han som springer runt och jagar Er med planteringsspaden)

Men nu börjar jag faktiskt bli lite irriterad. Vi har en stooor trädgård. Och en nästan lika stooor gräsmatta. Där får Ni mycket gärna bosätta er bäst ni vill. Så varför, bästa släkten Maskroos, ska Ni prompt hålla till i mina stackars små blomrabatter?

Kan vi inte göra en deal? Ni håller er borta från mina blomrabatter, och så försöker jag gömma planteringsspaden så att Snusmumriken inte hittar den!

Med hopp om fortsatt grannsämja,
Snorkfröken Jonna

Hej igen bloggen!

Hoppas du har haft det bra i helgen! Det har jag!

Vädret är ju så oförskämt fint att man inte orkar vara innomhus. Det är därför som du inte sett så mycket av mig.

Istället har jag pillat på i min övervuxna trädgård. Nu har jag övergått från liten planteringsspade till de stora kanonerna, det vill säga Muminpappans grep. Det var ett smart drag! Efter ett antal timmar i trädgården kan man därför numera se små fläckar av svart, ej övervuxen, mylla. (Och jo jo, jag vet att det inte varar länge i detta tropiska klimat då allt växer så det knakar, men ändå! Man får vara glad för det lilla!)

Annars har vi pysslat med allt möjligt trevligt och konstigt. Vi har bland annat varit på skäret på skorstensbärartalko. Bastun, som håller på att byggas där, ska nämligen ha en skorsten. Och den skulle baxas in och ställas på rätt plats och lyftas upp genom ett litet hål i taket. Med sex vuxna som sprang om varandra och petade på generatorer som inte ville fungera, mätte fel då hål i taket skulle sågas upp och klev på knäckta bräder i det halvfärdiga bastugolvet med märkliga fall ner på marknivå som resultat, är det ett under att skorstenen faktiskt kom på plats. Men där står den nu.

Och nu är det morgonkaffe! Vi ses!
/Snorkfröken Jonna

För bövelen!

Nu räcker det!

Veckoslutet här kommer vi!
"That's all, folks"

Under en lunchpaus...

...kan man ägna sig åt följande (förutom att äta då, det är liksom underförstått):

¤ garva åt dagens roligaste forward, "Best of Blocket", som trillade in här just innan lunch. Framför allt var det den utbjudna kaninen med dåligt uppförande, som fångade lunchgängets uppmärksamhet (och gapskratt).


Både Mymlan och Lilla My påstod sig i sten ha ägt kreatur som skulle ha kunnat saluföras med samma annons. Och utseendet på kaninen i fråga gör ju liksom sitt till för att det hela ska bli underhållande.

¤ fundera vad kassatjejen har för sig, då hon inte tänker lämna tillbaka mitt kort efter att jag har betalat. Mymlan föreslår att det är duvtekniken som gäller: stirra så hotfullt som möjligt tills det händer något. Jag påstår att det inte hade hjälpt i detta fall, utan att det även skulle ha krävt ett rotweilermorr för önskad effekt.

¤ försöka ta sig tillbaka till jobbet över en sjö av nylagd asfalt (naturligtvis täcker man in hela övergångsstället och korsningen så att fotgängarna blir tvungna att gå rakt igenom) och undra hur man ska undvika att ens sommarsandaler förvandlas till platåskor.

¤ konstatera att ordningen är återställd - strålande solsken igen, så nu får man bara vänta på helgen!